Skuldebrev

Civilrätten kan delas in i två delar, dels sakrätt och obligationsrätt. Fordringsrätt hör till båda dessa områden och gällande allmän förmögenhetsrätt är skuldebrevslagen, lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL) en central del. Eftersom skuldebrevslagen är så gammal och svår att begripa sig på bör man inledningsvis få grepp om dess ord och uttryck.  Kronofogdemyndigheten har en ordlista med förklaringar.

Att ha en rättighet mot någon kan förklaras med att man har kravrätt. Motparten har således en förpliktelse gentemot denne, denna förpliktelse kan vara betalning med pengar (penningfordan) eller en naturaförpliktelse (naturafordran). Denna förpliktelse kan uppstå genom exempelvis ett avtal såsom ett köpeavtal, hyresavtal, arbetsavtal eller avtal mellan företag. Fordringar kan även uppkomma genom en myndighets beslut eller efter en skadeståndspliktig handling.

Det kan uppstå en förpliktelse att betala om någon gör en handling utan att mottagaren ens beställt något. Sådana handlingar kallas för negotiorum gestio, som kan översättas till tjänst utan uppdrag. Förpliktelsens uppkomst vid negotiorum gestio är då handlingen måste göras skyndsamt, dvs man hinner inte invänta samtycke i kombination med att handlingen varit nödvändig (brand, olycka). Andra exempel kan vara en bärgare som tar upp last från ett skepp som förlist (sjölagen) eller då någon hittat något som tas tillbaks till ägaren (hittegodslagen).

Gäldenär & borgenär

Den som är gäldenär är den som har en skuld. Ordet kommer från tyskans gäld, som betyder pengar. Motsatsen är då borgenär och är den som någon har en skuld till. Att vara borgenär innebär samtidigt att man har en fordran mot någon, man är fordringsägare. Den som är borgenär kan i sin tur vara förpliktad att ge gäldenären en vara eller en tjänst i utbyte mot pengar. I de fall borgenären skall utföra en tjänst kallas det för att man är naturagäldenär. Mottagaren blir då en penningborgenär.

För att man ska kunna bevisa en skuld är det vanligt att man undertecknar ett skriftligt dokument. Ett sådant dokument kan kallas för revers, som kommer från det latinska reve´rto, att ”vända om”. Denna revers är då en utfästelse av en låntagare om att man är skyldig borgenären pengar. Om borgenären så vill så kan denne överlåta skulden till någon annan, det är lättare när när man har skulden skriftligt.

Lag (1936:81) om skuldebrev

11 § Såsom löpande anses skuldebrev som är ställt till innehavaren eller till viss man eller order.

Lika med skuldebrev som är ställt till innehavaren anses skuldebrev varav ej framgår till vem betalning skall ske.

Har den som utfärdat skuldebrev till viss man därå tecknat medgivande till inteckning, gälle skuldebrevet såsom vore det ställt till viss man eller order, utan så är att, genom orden ”icke till order” eller motsvarande uttryck, i skuldebrevet träffats förbehåll att det ej skall vara löpande.